Kritikerna måste sluta sätta olika välfärdsreformer mot varandra

Hur höga ambitioner har egentligen Sverige med skattefinansierad välfärd? Om måttstocken är skatteuttaget räknat som andel av BNP (Bruttonationalprodukten) är den, trots besparingar på senare år bland de absolut högsta i världen. Idag råder relativt stor enighet i vänster och högerblocket om att vi ska ha höga skatter för att finansiera sjukvård, skola, äldreomsorg, olika socialförsäkringar mm åt alla. Konflikten handlar i nutid i första hand som jag ser det om hur mycket privat verksamhet/vinster som ska tillåtas i välfärdssektorn .

Denna enighet till trots hos såväl politiker som proffstyckare finns det en mycket viktig reform som ständigt kritiseras för att den kostar för mycket - assistansreformen - övriga LSS insatser har klarat sig betydligt bättre även om de inte undgått kritik för kostnaden heller. Visst sparas det och gnetas på skola, sjukvård, äldreomsorg,  etcetera men så vitt jag vet har ingen statlig utredning tillsats än med syfte att dämpa kostnadsökningen i t.ex. sjukvården eller skolan och ingen utredare eller proffstyckare har föreslagit att man i praktiken ska frysa kostnaden för nämnda verksamheter under flera år - det var nämligen det utredaren Agneta Rönn föreslog i vintras.

Även om ingen av alla kritiker säger det öppet är det ändå underförstått vad man menar - personlig assistans kostar så mycket pengar att den "stjäl" resurser från andra viktiga välfärdsverksamheter. Det är också underförstått att man tycker att vi anser oss vara den viktigaste gruppen av alla i samhället. Personlig assistans får kosta vad det kosta vill, även om det går ut över skolan. sjukvården etcetera. En av reformens hårdaste kritiker är Expressens Anna Dahlberg. I en artikel för något år sedan skrev hon bland annat följande:

En reform som under sina inledande år på 90-talet uppgick till runt 5 miljarder kronor årligen har fått en skenande kostnadsutveckling.

Problemet är bara att skattemedlen är begränsade. Ingen annan kommunal utgiftspost har vuxit så snabbt de senaste två decennierna och socialchefer runtom i landet oroar sig över att annan verksamhet trängs undan.

Politik är den svåra konsten att prioritera. Den som hävdar att det inte får finnas något tak för hur mycket den så kallade LSS-reformen får kosta måste också våga säga vilka andra ambitioner som ska sänkas.

Anna Dahlberg - varningslamporna blinkar kring assistansersättningen

Om jag pratade med Anna Dahlberg eller annan kritiker om detta  skulle jag säga ungefär så här:

Visst är assistansreformen mycket viktig, FN anser att det är en mänsklig rättighet för den som behöver det men det betyder inte att jag anser att den är viktigare än skolan, sjukvården, äldreomsorgen, alla andra stödformer inom LSS etcetera Jag försäkrar att jag vill inte flytta över skattepengar från allt detta till personlig assistans. Varför? Helt enkelt därför att jag sätter inte dessa verksamheter mot varandra. Lika viktigt som att jag och andra i samma livssituation kan leva som alla andra, lika viktigt är det alla barn får gå i en bra skola, alla får bra sjukvård när man behöver det etcetera.

Och vad gäller ekonomi. Allt måste finansieras så klart och jag är öppen för en diskussion för hur man ska få ut så mycket som möjligt av våra skattepengar. Däremot vägrar jag att delta i en diskussion där utgångspunkten är att man måste sänka kostnaden för att personlig assistans och andra LSS insatser - är för dyrt. Alla har rätt till ett självbestämmande över sitt eget liv - även vi med stora funktionsnedsättningar - det står i både rättighetslagen LSS och FN konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar 

* Om man verkligen menar allvar med att personlig assistans och LSS är något viktigt, en reform och lag som vi ska vara stolta över sätter man inte kostnaden för den mot all annan skattefinansierad välfärd. Är det så att det är problem att skaka fram pengar för att finansiera alltihop så har man inte utgångspunkten att det "kostar för mycket". Utgångspunkten är i stället att det är högsta prioritet och se till att det finns pengar tillgängliga till alla behövande framöver.

Sverige var det första land i världen som stiftade en lag som sa att personer med stora funktionsnedsättningar har rätt att leva som andra. Sverige har ratificerat såväl FN-s handikappkonvention som FN-s barnkonvention mm. Ska vi kunna förverkliga de ursprungliga intentionerna i rättighetslagen LSS måste alla politiker agera efter det.